Deep house tar plats på scenen, igen.

 

Bröderna Lawrence som utgör duon Disclosure, blandar deep house med UK-garage. Födda i början på nittiotalet i sydöstra England kan man tänka att de är uppväxta med Marshall Jefferson och Larry Heard. Inspirerade av dessa tidiga deep house alster fanns mycket att bygga och leva upp till. Debutalbumet ”Settle” bevisar dock upprepade gånger att det förtjänar sin plats i strålkastarljuset.

 

Vissa skulle kalla det pop och ingen kan förneka att det är dansant. ”Settle” har en nattklubbskänsla rakt igenom (med en touch av loungemusiken du finner på valfritt café) och känns som ett utmärkt försök till att bevisa deep housens storhet. Ändå finns en gnagande känsla om att den kommer att duka under för storheterna i den större housegenren. Man kan tro att ”Settle” kommer falla in i glömska och hamna i skymundan för större släpp.

 

Men istället producerar de låtar som ”Latch” och ”White noise” där de ställer krav, ingen ska få glömma dem. Det går inte att missa att duon är här för att stanna. Förutom de två singlarna som kan få vem som helst att dansa loss på ett rökfyllt nattklubbsgolv så är albumet även laddat med remixade spår som håller hög standard rakt igenom. ”You & Me”, ett spår som i sitt original är välproducerat och intelligent, tas till ännu högre höjder i remixen av Flume.

 

”Settle” är välgjord, lätt att tycka om och lika enkel att hänga med i. Simpliciteten lockar en bredare publik och med gästakter på sång som AlunaGeorge, Jessie Ware och Sam Smith får de sin grund att stå på nästan gratis.

 

Idag behöver album som ”Settle” inte slå sig in på en stor marknad. Det glider in och lägger sig intill den stora massan och uppskattas för vad den är – ett riktigt bra housealbum. Housemusiken befinner sig i hetluften och även om just ”Settle” ligger lite på sidan så kommer det upptäckas av de som uppskattar genren mest. Jag väntar med spänning på framtida verk och hoppas på en vår där Disclosure tillsammans med deep house säkrar sin plats i strålkastarljuset.

 

Uppgift: Skriva en krönika.

 

Jag pressades upp mot en vägg samtidigt som mina kläder snabbt slets av. Jag sa inte nej. Han viskade i mitt öra att han hade längtat efter detta. Jag sa inte nej. Han drog ner sina byxor och jag fick om möjligt mer panik än innan, men jag sa aldrig nej.

 

Ibland är det jobbigt att lämna lägenheten. Bostaden är min fristad där jag inte blir konstant påmind om att jag är en kvinna. En hjälplös individ i ett samhälle där jag kan bli våldtagen om jag har en för kort kjol på mig. Samtidigt så kommer ingen att tro mig, inte ens Svea hovrätt, om jag inte högt har skrikit nej.

 

Jag uppfostrades av en ensamstående kvinna, min mamma. Det är hon som omedvetet givit mig en chans till att slippa samhällets tvådelade verklighet. Hon sa aldrig att jag skulle bli antastad när jag drog på mig urringade tröjor. Istället uppmanade hon mig att vara den jag är och att jag aldrig ska låta någon bestämma över min kropp.

 

Svea hovrätt friade i september sex pojkar som tidigare dömts för gruppvåldtäkt av en flicka i Tensta. De anser att hon inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd även om de tror på hennes vittnesmål. Detta innebär att det saknas belägg för att flickan ska ha haft någon anledning till att vara rädd för att råka illa ut om hon sa nej.

 

”Hon säger att hon sagt nej flera gånger men att det var som att de inte brydde sig” säger flickans advokat till Svenska Dagbladet.

 

Svea hovrätt säger sig tro på hennes vittnesmål, men uppenbarligen inte den delen där hon säger att hon sagt nej.

 

Nej. Smaka på ordet. Det vibrerar lite i bröstkorgen och en olustig känsla infinner sig i magen. Jag har svårt för ordet nej. Det finns ingen kraft i det när det väl lämnat kroppen och jag tror inte att ett nej stoppar fysiska tilltag. För mig är det är ett oladdat ord.

 

”De låser in henne i ett rum, tar hennes jacka och gömmer hennes mobiltelefon. De är i ett numerärt överläge, struntar i att hon säger nej och tar av hennes kläder. Jag vet inte vad mer hon hade kunnat göra för att tydliggöra att hon inte var med på noterna” fortsätter flickans advokat.

 

Rädsla kan förlama de flesta och många får inte ut ett ord. Jag har oturen att vara en av dem. Jag visade på alla möjliga sätt att jag inte ville. Men utan ett nej så räknas ingenting.

 

Flickan i Tensta sa nej. Jag sa inte nej. Ingen trodde på oss.

 

Jag vill säga att detta ord är obetydligt. Hur detta är en avgörande del i ett rättsligt sammanhang är för mig overkligt. I ett samhälle där män anser sig ha makt över kvinnan kommer ord aldrig att spela någon roll. Vi kommer konstant bli uppmanade att inte gå ut med för korta kjolar och att kyssar automatiskt måste avslutas i samlag. För det är vi kvinnor som måste anpassa oss till det patriarkala samhället.

 

Linda Igglund.

 

 

Utanför den lokala pizzerian sitter ett gäng medelålders män och skålar som om det vore deras sista dag i livet. Någon sjunger en snapsvisa och svänger med glaset så att ölen spills ut och rinner ner längs hans arm. Även fast tonerna är fulla av lycka så kan man se det mörka om man bara tar ett steg närmare. Med sorg i hjärtat och höstkylan i nacken beger jag mig mot ingången.

Lukten av alkohol och nygräddad pizza slår emot mig och mina tankar börjar genast cirkulera kring valet av dagens middag. Medan jag funderar så står mannen i kassan och studerar mig noga samtidigt som han klickar med en bläckpenna. Jag bestämmer mig snabbt och slår mig ner vid ett rangligt bord en bit därifrån.

I väntan på min vegetariska pizza så får jag sällskap av en man som efter en presentation visar sig heta Magnus. Hans andedräkt berättar en historia i sig och utan att behöva gissa så förstår jag att han uppnått en slags kemisk obalans. Jag vet inte vilken typ av drog det handlar om men med all säkerhet – några av alla i en kombination. Samtidigt som han förklarar att han inte längre har någon kontakt med sina barn så studerar jag hans ansikte. Han har mörka ringar under sina ögon och en slags gråskalig nyans har lagt sig som en slöja över hans hud. Huden är som en karta som reflekterar de år han gått miste om och man kan nästan se var han förlorade kontakten med barnen han pratar om. Hans härjade uppsyn och de orden han sluddrar ur sig, målar upp en tragisk bild i mitt sinne. Han berättar att han alldeles strax ska fylla femtio, men hans utseende vittnar om en annan ålder.

Han är en i mängden här i utkanten av Bomhus och mitt hjärta fylls med sorg. Husfasaderna här har för längesedan börjat fälla sin lyckliga färg och området är omgivet av ett slags vemod. Jag går runt som en åskådare i någonting som känns mer som en förort i en öststat, än i mitt älskade Gävle. Men det här är trots allt den råa bruksverkligheten som finns precis utanför min dörr.

 

Jag känner att jag är helt inne i någonting nästintill mekaniskt. Min kropp går som på autopilot och jag varken hör eller ser någonting som inte hör till saken. Varje helg är det samma sak och ikväll beräknas kassan bli stor. Lönehelgerna brukar locka till sig alla de som vanligtvis inte går ut. Precis som alltid så kommer jag på mig själv med att fundera över hur de kan ha råd? Hur har de alltid ekonomin till att bara kasta hundralapparna på bardisken sådär? Något ögonblick senare så vill jag bara lägga munnen under kranen och låta den söta och kalla drycken svalka min strupe, oavsett pris.

 En obekant man kommer emot oss och lutar sig försiktigt mot bardisken. Han säger att han inte varit ute bland folk på länge och att han gärna skulle vilja se på en drinklista. Det är uppenbart att han inte är van vid dagens utbud då han småler åt alla ordvitsar. Han bestämmer sig för en fyra ”White russian” och medans jag går in i mitt mekaniska jobbtillstånd så berättar han om sin fru och fyra barn.

 Jag räknar kakelplattorna på väggen för att slippa fokusera på stanken av spyorna. Klockan är kvart i tre och just nu lever vi fem i efterdyningarna av en kanonfylla. Skjortan knäpps upp, kroppen sjunker ihop och i ett zombieliknande tillstånd så hjälps vi alla åt att återställa lokalen. Jag är uppe i sjuttiotre kakelplattor när spyan som gott är borta och jag rör mig vidare mot pissoarerna där jag redan på avstånd kan se minst åtta snusprillor.
 

I glaset med dricks ligger några enkronor och en hundring och trängs. Vi är fem personer som ska dela och återigen så räcker extrapengen inte ens till ett paket cigaretter, än mindre till min taxiresa hem. Den återkommande tanken om att gå hem slår mig och ikväll känns den lockande nog för att faktiskt genomföras. När jag har snörat på mig mina kängor och dragit halsduken tätt intill mig så möts vi i en gruppkram och berättar för varandra vilket bra jobb vi gjort ikväll. Jag knölar ner min del av dricksen i fickan och går ut i den kyliga novembernatten. Med ett lugn som sprider sig i kroppen så ser jag vinterns första snöflinga falla och jag dansar med den hela vägen hem.

 

Idag bjuder jag på min första färdigställda text. Den satt långt inne och kom inte ut på papper förrän jag hade matat min spröda kropp med ungefär trettio koppar kaffe och minst lika mycket fniss och skratt med min studiekamrat. Efter mycket stöd (och mer skratt) så vågade jag till slut presentera denna text för min responsgrupp.

 

 

”Skolgården”

När jag tar av mig de sköra plaggen för dagen så byggs en spänning upp. Den är så tydlig att man kan ta på den. Jag känner hur din åtrå äter upp min kropp som nu inte är klädd i mer än ett par trosor i modell spets. Jag tvekar på om jag ska ta av dem eller behålla dem på men mina tankar avbryts av dina vältränade armar som sliter mig ner i gruset. Hela din kropp talar klarspråk och skriker ut sin längtan efter min.

 Du äter upp alla mina tankar och ord. Jag hinner inte ens tala om hur du får mig att känna innan dina läppar trasslat in sig i mina och passionen gör oss båda överrumplade. Är det såhär kärlek känns? Det spelar ingen roll vilken känsla som är vilken för du tänker och känner åt mig nu. Ditt fasta grepp har gått från min höft till min hals och jag känner mig utelämnad, liksom blottad. Du ser hela mig och det finns ingen tid att reflektera över vad som händer. Det som finns är det som är och vi är perfekta.

 Du börjar närma dig lite för nära men jag ryggar inte tillbaka. Varken du eller din kropp skrämmer mig. Även fast det är första gången som våra kroppar möts så välkomnar jag alla impulser. Jag välkomnar hela det som är du. Det verkar som att du tvekar och blir lite nervös samtidigt som du försiktigt tittar åt ett annat håll. Du löser din inre tvist genom att trevande och sakta ta av mina spetstrosor medan jag trasslar in mina fingrar i ditt ruffsiga hår.

 Här finns bara du och jag, fortfarande delvis kvar i känslan av det som var vi. Medans jag långsamt blåser rökringar så följer dina fingrar konturerna kring mitt ansikte. Din fjäderlätta beröring försätter mig i ett drömtillstånd och jag ser fragment av veckorna som passerat. Alla gånger som min blick undvikit din för att mitt hjärta slagit alldeles för snabbt. Alla gånger som jag hört dig komma gåendes i korridoren och plötsligt glömt bort hur man andas. Alla gånger som du stått där, lutad mot skolbyggnaden i solen.

 Jag öppnar mina ögon och vi är fortfarande där. Du och jag med våra fingrar sammanflätade, gömda på skolgården.