Utanför den lokala pizzerian sitter ett gäng medelålders män och skålar som om det vore deras sista dag i livet. Någon sjunger en snapsvisa och svänger med glaset så att ölen spills ut och rinner ner längs hans arm. Även fast tonerna är fulla av lycka så kan man se det mörka om man bara tar ett steg närmare. Med sorg i hjärtat och höstkylan i nacken beger jag mig mot ingången.

Lukten av alkohol och nygräddad pizza slår emot mig och mina tankar börjar genast cirkulera kring valet av dagens middag. Medan jag funderar så står mannen i kassan och studerar mig noga samtidigt som han klickar med en bläckpenna. Jag bestämmer mig snabbt och slår mig ner vid ett rangligt bord en bit därifrån.

I väntan på min vegetariska pizza så får jag sällskap av en man som efter en presentation visar sig heta Magnus. Hans andedräkt berättar en historia i sig och utan att behöva gissa så förstår jag att han uppnått en slags kemisk obalans. Jag vet inte vilken typ av drog det handlar om men med all säkerhet – några av alla i en kombination. Samtidigt som han förklarar att han inte längre har någon kontakt med sina barn så studerar jag hans ansikte. Han har mörka ringar under sina ögon och en slags gråskalig nyans har lagt sig som en slöja över hans hud. Huden är som en karta som reflekterar de år han gått miste om och man kan nästan se var han förlorade kontakten med barnen han pratar om. Hans härjade uppsyn och de orden han sluddrar ur sig, målar upp en tragisk bild i mitt sinne. Han berättar att han alldeles strax ska fylla femtio, men hans utseende vittnar om en annan ålder.

Han är en i mängden här i utkanten av Bomhus och mitt hjärta fylls med sorg. Husfasaderna här har för längesedan börjat fälla sin lyckliga färg och området är omgivet av ett slags vemod. Jag går runt som en åskådare i någonting som känns mer som en förort i en öststat, än i mitt älskade Gävle. Men det här är trots allt den råa bruksverkligheten som finns precis utanför min dörr.