# 18
# 17
Deep house tar plats på scenen, igen.
Bröderna Lawrence som utgör duon Disclosure, blandar deep house med UK-garage. Födda i början på nittiotalet i sydöstra England kan man tänka att de är uppväxta med Marshall Jefferson och Larry Heard. Inspirerade av dessa tidiga deep house alster fanns mycket att bygga och leva upp till. Debutalbumet ”Settle” bevisar dock upprepade gånger att det förtjänar sin plats i strålkastarljuset.
Vissa skulle kalla det pop och ingen kan förneka att det är dansant. ”Settle” har en nattklubbskänsla rakt igenom (med en touch av loungemusiken du finner på valfritt café) och känns som ett utmärkt försök till att bevisa deep housens storhet. Ändå finns en gnagande känsla om att den kommer att duka under för storheterna i den större housegenren. Man kan tro att ”Settle” kommer falla in i glömska och hamna i skymundan för större släpp.
Men istället producerar de låtar som ”Latch” och ”White noise” där de ställer krav, ingen ska få glömma dem. Det går inte att missa att duon är här för att stanna. Förutom de två singlarna som kan få vem som helst att dansa loss på ett rökfyllt nattklubbsgolv så är albumet även laddat med remixade spår som håller hög standard rakt igenom. ”You & Me”, ett spår som i sitt original är välproducerat och intelligent, tas till ännu högre höjder i remixen av Flume.
”Settle” är välgjord, lätt att tycka om och lika enkel att hänga med i. Simpliciteten lockar en bredare publik och med gästakter på sång som AlunaGeorge, Jessie Ware och Sam Smith får de sin grund att stå på nästan gratis.
Idag behöver album som ”Settle” inte slå sig in på en stor marknad. Det glider in och lägger sig intill den stora massan och uppskattas för vad den är – ett riktigt bra housealbum. Housemusiken befinner sig i hetluften och även om just ”Settle” ligger lite på sidan så kommer det upptäckas av de som uppskattar genren mest. Jag väntar med spänning på framtida verk och hoppas på en vår där Disclosure tillsammans med deep house säkrar sin plats i strålkastarljuset.
# 16
”Har du ingen humor?”
För någon vecka sedan var jag ute med mina vänner och drack öl. Kvällens bordsgrannar var ett sällskap män i tjugofemårsåldern och efter några öl blev de i vanlig ordning högljudda. ”Han är som ett jävla fruntimmer bakom ratten.Han vet fan inte var gasen sitter!” skrek den ena till resten av gänget. Det var inte första gången jag hörde någon skämta om kvinnors förmåga att köra bil men det skar lik förbannat i öronen. Ingen av mina vänner reagerade på den allt annat än tyste mannens kommentar. ”Äsch, jag bryr mig inte. De får väl skämta om de vill.”
Men om vi inte ska bry oss om den skämtsamma sexismen, vad ska vi egentligen bry oss om? Ämnet känns lite som ett ruttet äpple som ingen riktigt vill ta i och bara kastar in i något hörn där det sakta får förmultna och försvinna. Jag har upprepade gånger tagit upp diskussionen med personer i min omgivning. Det slutar ofta på samma sätt - ”Har du ingen humor?”.
Jo, nog fan har jag humor - jag skrattar åt det mesta. Däremot så brukar jag inte tycka att nedvärderande kommentarer är speciellt roliga. I vanlig ordning får jag sitta och bli ansedd som tråkig när jag inte skrattar åt ett skämt som avslutas med orden ”kvinnor hör hemma i köket”. Majoriteten av oss har för länge sedan slängt upp det röda kortet och ropat stopp så fort någon varit på väg att dra ett opassande skämt. Men tydligen är det inte tillräckligt jävligt att skämta på kvinnors bekostnad.
Som om inte de sexistiska skämten var illa nog så visar en amerikansk studie att män som exponeras för sexistiska skämtfaktiskt kan få en ökad tolerans för kvinnofientlighet och diskriminering. Varningslampan lyser frenetiskt, dock för en skara människor som blundar för verkligheten.
”Det var bara ett skämt” är uttrycket som verkar rättfärdiga allt som är sexistiskt, rasistiskt och diskriminerande. Bilder och grupper cirkulerar på sociala nätverk som t.ex. Facebook där du kan avnjuta en daglig dos sexism. Om man går mot strömmen och bestämmer sig för att inte acceptera detta, kan man skicka in en anmälan till hemsidans administratörer. Istället för att utvärdera problemet och ta dessa klagomål seriöst så avfärdar man materialet som ”skämt”. Ingen har väl skadats av lite humor då och då?
Men jag ska slappna av. Jag ska inte vara så jävla PK och sluta ta allting så seriöst. Det är okej så länge det bara är ett skämt. För sexismen är inte så allvarlig om vi bara skrattar åt den.
# 15
# 14
# 13
# 12
# 11
# 10
# 9
# 8
#7
# 6
Uppgift: Skriva en krönika.
Jag pressades upp mot en vägg samtidigt som mina kläder snabbt slets av. Jag sa inte nej. Han viskade i mitt öra att han hade längtat efter detta. Jag sa inte nej. Han drog ner sina byxor och jag fick om möjligt mer panik än innan, men jag sa aldrig nej.
Ibland är det jobbigt att lämna lägenheten. Bostaden är min fristad där jag inte blir konstant påmind om att jag är en kvinna. En hjälplös individ i ett samhälle där jag kan bli våldtagen om jag har en för kort kjol på mig. Samtidigt så kommer ingen att tro mig, inte ens Svea hovrätt, om jag inte högt har skrikit nej.
Jag uppfostrades av en ensamstående kvinna, min mamma. Det är hon som omedvetet givit mig en chans till att slippa samhällets tvådelade verklighet. Hon sa aldrig att jag skulle bli antastad när jag drog på mig urringade tröjor. Istället uppmanade hon mig att vara den jag är och att jag aldrig ska låta någon bestämma över min kropp.
Svea hovrätt friade i september sex pojkar som tidigare dömts för gruppvåldtäkt av en flicka i Tensta. De anser att hon inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd även om de tror på hennes vittnesmål. Detta innebär att det saknas belägg för att flickan ska ha haft någon anledning till att vara rädd för att råka illa ut om hon sa nej.
”Hon säger att hon sagt nej flera gånger men att det var som att de inte brydde sig” säger flickans advokat till Svenska Dagbladet.
Svea hovrätt säger sig tro på hennes vittnesmål, men uppenbarligen inte den delen där hon säger att hon sagt nej.
Nej. Smaka på ordet. Det vibrerar lite i bröstkorgen och en olustig känsla infinner sig i magen. Jag har svårt för ordet nej. Det finns ingen kraft i det när det väl lämnat kroppen och jag tror inte att ett nej stoppar fysiska tilltag. För mig är det är ett oladdat ord.
”De låser in henne i ett rum, tar hennes jacka och gömmer hennes mobiltelefon. De är i ett numerärt överläge, struntar i att hon säger nej och tar av hennes kläder. Jag vet inte vad mer hon hade kunnat göra för att tydliggöra att hon inte var med på noterna” fortsätter flickans advokat.
Rädsla kan förlama de flesta och många får inte ut ett ord. Jag har oturen att vara en av dem. Jag visade på alla möjliga sätt att jag inte ville. Men utan ett nej så räknas ingenting.
Flickan i Tensta sa nej. Jag sa inte nej. Ingen trodde på oss.
Jag vill säga att detta ord är obetydligt. Hur detta är en avgörande del i ett rättsligt sammanhang är för mig overkligt. I ett samhälle där män anser sig ha makt över kvinnan kommer ord aldrig att spela någon roll. Vi kommer konstant bli uppmanade att inte gå ut med för korta kjolar och att kyssar automatiskt måste avslutas i samlag. För det är vi kvinnor som måste anpassa oss till det patriarkala samhället.
Linda Igglund.
# 5
# 4
