Uppgift: Skriva en krönika.

 

Jag pressades upp mot en vägg samtidigt som mina kläder snabbt slets av. Jag sa inte nej. Han viskade i mitt öra att han hade längtat efter detta. Jag sa inte nej. Han drog ner sina byxor och jag fick om möjligt mer panik än innan, men jag sa aldrig nej.

 

Ibland är det jobbigt att lämna lägenheten. Bostaden är min fristad där jag inte blir konstant påmind om att jag är en kvinna. En hjälplös individ i ett samhälle där jag kan bli våldtagen om jag har en för kort kjol på mig. Samtidigt så kommer ingen att tro mig, inte ens Svea hovrätt, om jag inte högt har skrikit nej.

 

Jag uppfostrades av en ensamstående kvinna, min mamma. Det är hon som omedvetet givit mig en chans till att slippa samhällets tvådelade verklighet. Hon sa aldrig att jag skulle bli antastad när jag drog på mig urringade tröjor. Istället uppmanade hon mig att vara den jag är och att jag aldrig ska låta någon bestämma över min kropp.

 

Svea hovrätt friade i september sex pojkar som tidigare dömts för gruppvåldtäkt av en flicka i Tensta. De anser att hon inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd även om de tror på hennes vittnesmål. Detta innebär att det saknas belägg för att flickan ska ha haft någon anledning till att vara rädd för att råka illa ut om hon sa nej.

 

”Hon säger att hon sagt nej flera gånger men att det var som att de inte brydde sig” säger flickans advokat till Svenska Dagbladet.

 

Svea hovrätt säger sig tro på hennes vittnesmål, men uppenbarligen inte den delen där hon säger att hon sagt nej.

 

Nej. Smaka på ordet. Det vibrerar lite i bröstkorgen och en olustig känsla infinner sig i magen. Jag har svårt för ordet nej. Det finns ingen kraft i det när det väl lämnat kroppen och jag tror inte att ett nej stoppar fysiska tilltag. För mig är det är ett oladdat ord.

 

”De låser in henne i ett rum, tar hennes jacka och gömmer hennes mobiltelefon. De är i ett numerärt överläge, struntar i att hon säger nej och tar av hennes kläder. Jag vet inte vad mer hon hade kunnat göra för att tydliggöra att hon inte var med på noterna” fortsätter flickans advokat.

 

Rädsla kan förlama de flesta och många får inte ut ett ord. Jag har oturen att vara en av dem. Jag visade på alla möjliga sätt att jag inte ville. Men utan ett nej så räknas ingenting.

 

Flickan i Tensta sa nej. Jag sa inte nej. Ingen trodde på oss.

 

Jag vill säga att detta ord är obetydligt. Hur detta är en avgörande del i ett rättsligt sammanhang är för mig overkligt. I ett samhälle där män anser sig ha makt över kvinnan kommer ord aldrig att spela någon roll. Vi kommer konstant bli uppmanade att inte gå ut med för korta kjolar och att kyssar automatiskt måste avslutas i samlag. För det är vi kvinnor som måste anpassa oss till det patriarkala samhället.

 

Linda Igglund.

 

När ska resten av samhället förstå att det inte är upp till oss kvinnor att skydda oss själva från eventuella våldtäkter? Problemet ligger inte hos mig som kvinna, så snälla sluta lägg ansvaret här. 

Hallå!

 

Jag saknar att "blogga"!

 

Därför kommer jag i fortsättningen att varva mina färdigställda texter med lite vardagliga händelser så jag får ur mig en massa krafs på "papper". Det är enbart i denna typ av forum som jag faktiskt får ur mig text på löpande band utan att behöva pausa eller söka upp synonymer (eller ta en kopp kaffe mitt i allt).

 

Sätter väl ingen speciell kategori på det dock då det får bli lite vad det blir. Men en liten härlig pizzabit ur en stor och saftig pizza kommer jag definitivt att bjuda på!

 

Denna helg (8-9 november) så har föreningen GRIS (Gävles resande intellektuella studenter) sin årliga fest på högskolan i Gävle. Jag och fyra andra tjejer från klassen kommer att utgöra ett av lagen. Förutom alla de roliga tävlingarna och all den goda maten så kommer jag specifikt att uppskatta möjligheten att träffa studenter från hela Sverige.