# 2

Jag känner att jag är helt inne i någonting nästintill mekaniskt. Min kropp går som på autopilot och jag varken hör eller ser någonting som inte hör till saken. Varje helg är det samma sak och ikväll beräknas kassan bli stor. Lönehelgerna brukar locka till sig alla de som vanligtvis inte går ut. Precis som alltid så kommer jag på mig själv med att fundera över hur de kan ha råd? Hur har de alltid ekonomin till att bara kasta hundralapparna på bardisken sådär? Något ögonblick senare så vill jag bara lägga munnen under kranen och låta den söta och kalla drycken svalka min strupe, oavsett pris.

 En obekant man kommer emot oss och lutar sig försiktigt mot bardisken. Han säger att han inte varit ute bland folk på länge och att han gärna skulle vilja se på en drinklista. Det är uppenbart att han inte är van vid dagens utbud då han småler åt alla ordvitsar. Han bestämmer sig för en fyra ”White russian” och medans jag går in i mitt mekaniska jobbtillstånd så berättar han om sin fru och fyra barn.

 Jag räknar kakelplattorna på väggen för att slippa fokusera på stanken av spyorna. Klockan är kvart i tre och just nu lever vi fem i efterdyningarna av en kanonfylla. Skjortan knäpps upp, kroppen sjunker ihop och i ett zombieliknande tillstånd så hjälps vi alla åt att återställa lokalen. Jag är uppe i sjuttiotre kakelplattor när spyan som gott är borta och jag rör mig vidare mot pissoarerna där jag redan på avstånd kan se minst åtta snusprillor.
 
I glaset med dricks ligger några enkronor och en hundring och trängs. Vi är fem personer som ska dela och återigen så räcker extrapengen inte ens till ett paket cigaretter, än mindre till min taxiresa hem. Den återkommande tanken om att gå hem slår mig och ikväll känns den lockande nog för att faktiskt genomföras. När jag har snörat på mig mina kängor och dragit halsduken tätt intill mig så möts vi i en gruppkram och berättar för varandra vilket bra jobb vi gjort ikväll. Jag knölar ner min del av dricksen i fickan och går ut i den kyliga novembernatten. Med ett lugn som sprider sig i kroppen så ser jag vinterns första snöflinga falla och jag dansar med den hela vägen hem.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0