Idag bjuder jag på min första färdigställda text. Den satt långt inne och kom inte ut på papper förrän jag hade matat min spröda kropp med ungefär trettio koppar kaffe och minst lika mycket fniss och skratt med min studiekamrat. Efter mycket stöd (och mer skratt) så vågade jag till slut presentera denna text för min responsgrupp.

 

 

”Skolgården”

När jag tar av mig de sköra plaggen för dagen så byggs en spänning upp. Den är så tydlig att man kan ta på den. Jag känner hur din åtrå äter upp min kropp som nu inte är klädd i mer än ett par trosor i modell spets. Jag tvekar på om jag ska ta av dem eller behålla dem på men mina tankar avbryts av dina vältränade armar som sliter mig ner i gruset. Hela din kropp talar klarspråk och skriker ut sin längtan efter min.

 Du äter upp alla mina tankar och ord. Jag hinner inte ens tala om hur du får mig att känna innan dina läppar trasslat in sig i mina och passionen gör oss båda överrumplade. Är det såhär kärlek känns? Det spelar ingen roll vilken känsla som är vilken för du tänker och känner åt mig nu. Ditt fasta grepp har gått från min höft till min hals och jag känner mig utelämnad, liksom blottad. Du ser hela mig och det finns ingen tid att reflektera över vad som händer. Det som finns är det som är och vi är perfekta.

 Du börjar närma dig lite för nära men jag ryggar inte tillbaka. Varken du eller din kropp skrämmer mig. Även fast det är första gången som våra kroppar möts så välkomnar jag alla impulser. Jag välkomnar hela det som är du. Det verkar som att du tvekar och blir lite nervös samtidigt som du försiktigt tittar åt ett annat håll. Du löser din inre tvist genom att trevande och sakta ta av mina spetstrosor medan jag trasslar in mina fingrar i ditt ruffsiga hår.

 Här finns bara du och jag, fortfarande delvis kvar i känslan av det som var vi. Medans jag långsamt blåser rökringar så följer dina fingrar konturerna kring mitt ansikte. Din fjäderlätta beröring försätter mig i ett drömtillstånd och jag ser fragment av veckorna som passerat. Alla gånger som min blick undvikit din för att mitt hjärta slagit alldeles för snabbt. Alla gånger som jag hört dig komma gåendes i korridoren och plötsligt glömt bort hur man andas. Alla gånger som du stått där, lutad mot skolbyggnaden i solen.

 Jag öppnar mina ögon och vi är fortfarande där. Du och jag med våra fingrar sammanflätade, gömda på skolgården.