# 17
Deep house tar plats på scenen, igen.
Bröderna Lawrence som utgör duon Disclosure, blandar deep house med UK-garage. Födda i början på nittiotalet i sydöstra England kan man tänka att de är uppväxta med Marshall Jefferson och Larry Heard. Inspirerade av dessa tidiga deep house alster fanns mycket att bygga och leva upp till. Debutalbumet ”Settle” bevisar dock upprepade gånger att det förtjänar sin plats i strålkastarljuset.
Vissa skulle kalla det pop och ingen kan förneka att det är dansant. ”Settle” har en nattklubbskänsla rakt igenom (med en touch av loungemusiken du finner på valfritt café) och känns som ett utmärkt försök till att bevisa deep housens storhet. Ändå finns en gnagande känsla om att den kommer att duka under för storheterna i den större housegenren. Man kan tro att ”Settle” kommer falla in i glömska och hamna i skymundan för större släpp.
Men istället producerar de låtar som ”Latch” och ”White noise” där de ställer krav, ingen ska få glömma dem. Det går inte att missa att duon är här för att stanna. Förutom de två singlarna som kan få vem som helst att dansa loss på ett rökfyllt nattklubbsgolv så är albumet även laddat med remixade spår som håller hög standard rakt igenom. ”You & Me”, ett spår som i sitt original är välproducerat och intelligent, tas till ännu högre höjder i remixen av Flume.
”Settle” är välgjord, lätt att tycka om och lika enkel att hänga med i. Simpliciteten lockar en bredare publik och med gästakter på sång som AlunaGeorge, Jessie Ware och Sam Smith får de sin grund att stå på nästan gratis.
Idag behöver album som ”Settle” inte slå sig in på en stor marknad. Det glider in och lägger sig intill den stora massan och uppskattas för vad den är – ett riktigt bra housealbum. Housemusiken befinner sig i hetluften och även om just ”Settle” ligger lite på sidan så kommer det upptäckas av de som uppskattar genren mest. Jag väntar med spänning på framtida verk och hoppas på en vår där Disclosure tillsammans med deep house säkrar sin plats i strålkastarljuset.
# 16
”Har du ingen humor?”
För någon vecka sedan var jag ute med mina vänner och drack öl. Kvällens bordsgrannar var ett sällskap män i tjugofemårsåldern och efter några öl blev de i vanlig ordning högljudda. ”Han är som ett jävla fruntimmer bakom ratten.Han vet fan inte var gasen sitter!” skrek den ena till resten av gänget. Det var inte första gången jag hörde någon skämta om kvinnors förmåga att köra bil men det skar lik förbannat i öronen. Ingen av mina vänner reagerade på den allt annat än tyste mannens kommentar. ”Äsch, jag bryr mig inte. De får väl skämta om de vill.”
Men om vi inte ska bry oss om den skämtsamma sexismen, vad ska vi egentligen bry oss om? Ämnet känns lite som ett ruttet äpple som ingen riktigt vill ta i och bara kastar in i något hörn där det sakta får förmultna och försvinna. Jag har upprepade gånger tagit upp diskussionen med personer i min omgivning. Det slutar ofta på samma sätt - ”Har du ingen humor?”.
Jo, nog fan har jag humor - jag skrattar åt det mesta. Däremot så brukar jag inte tycka att nedvärderande kommentarer är speciellt roliga. I vanlig ordning får jag sitta och bli ansedd som tråkig när jag inte skrattar åt ett skämt som avslutas med orden ”kvinnor hör hemma i köket”. Majoriteten av oss har för länge sedan slängt upp det röda kortet och ropat stopp så fort någon varit på väg att dra ett opassande skämt. Men tydligen är det inte tillräckligt jävligt att skämta på kvinnors bekostnad.
Som om inte de sexistiska skämten var illa nog så visar en amerikansk studie att män som exponeras för sexistiska skämtfaktiskt kan få en ökad tolerans för kvinnofientlighet och diskriminering. Varningslampan lyser frenetiskt, dock för en skara människor som blundar för verkligheten.
”Det var bara ett skämt” är uttrycket som verkar rättfärdiga allt som är sexistiskt, rasistiskt och diskriminerande. Bilder och grupper cirkulerar på sociala nätverk som t.ex. Facebook där du kan avnjuta en daglig dos sexism. Om man går mot strömmen och bestämmer sig för att inte acceptera detta, kan man skicka in en anmälan till hemsidans administratörer. Istället för att utvärdera problemet och ta dessa klagomål seriöst så avfärdar man materialet som ”skämt”. Ingen har väl skadats av lite humor då och då?
Men jag ska slappna av. Jag ska inte vara så jävla PK och sluta ta allting så seriöst. Det är okej så länge det bara är ett skämt. För sexismen är inte så allvarlig om vi bara skrattar åt den.
