Utanför den lokala pizzerian sitter ett gäng medelålders män och skålar som om det vore deras sista dag i livet. Någon sjunger en snapsvisa och svänger med glaset så att ölen spills ut och rinner ner längs hans arm. Även fast tonerna är fulla av lycka så kan man se det mörka om man bara tar ett steg närmare. Med sorg i hjärtat och höstkylan i nacken beger jag mig mot ingången.

Lukten av alkohol och nygräddad pizza slår emot mig och mina tankar börjar genast cirkulera kring valet av dagens middag. Medan jag funderar så står mannen i kassan och studerar mig noga samtidigt som han klickar med en bläckpenna. Jag bestämmer mig snabbt och slår mig ner vid ett rangligt bord en bit därifrån.

I väntan på min vegetariska pizza så får jag sällskap av en man som efter en presentation visar sig heta Magnus. Hans andedräkt berättar en historia i sig och utan att behöva gissa så förstår jag att han uppnått en slags kemisk obalans. Jag vet inte vilken typ av drog det handlar om men med all säkerhet – några av alla i en kombination. Samtidigt som han förklarar att han inte längre har någon kontakt med sina barn så studerar jag hans ansikte. Han har mörka ringar under sina ögon och en slags gråskalig nyans har lagt sig som en slöja över hans hud. Huden är som en karta som reflekterar de år han gått miste om och man kan nästan se var han förlorade kontakten med barnen han pratar om. Hans härjade uppsyn och de orden han sluddrar ur sig, målar upp en tragisk bild i mitt sinne. Han berättar att han alldeles strax ska fylla femtio, men hans utseende vittnar om en annan ålder.

Han är en i mängden här i utkanten av Bomhus och mitt hjärta fylls med sorg. Husfasaderna här har för längesedan börjat fälla sin lyckliga färg och området är omgivet av ett slags vemod. Jag går runt som en åskådare i någonting som känns mer som en förort i en öststat, än i mitt älskade Gävle. Men det här är trots allt den råa bruksverkligheten som finns precis utanför min dörr.

 

Jag känner att jag är helt inne i någonting nästintill mekaniskt. Min kropp går som på autopilot och jag varken hör eller ser någonting som inte hör till saken. Varje helg är det samma sak och ikväll beräknas kassan bli stor. Lönehelgerna brukar locka till sig alla de som vanligtvis inte går ut. Precis som alltid så kommer jag på mig själv med att fundera över hur de kan ha råd? Hur har de alltid ekonomin till att bara kasta hundralapparna på bardisken sådär? Något ögonblick senare så vill jag bara lägga munnen under kranen och låta den söta och kalla drycken svalka min strupe, oavsett pris.

 En obekant man kommer emot oss och lutar sig försiktigt mot bardisken. Han säger att han inte varit ute bland folk på länge och att han gärna skulle vilja se på en drinklista. Det är uppenbart att han inte är van vid dagens utbud då han småler åt alla ordvitsar. Han bestämmer sig för en fyra ”White russian” och medans jag går in i mitt mekaniska jobbtillstånd så berättar han om sin fru och fyra barn.

 Jag räknar kakelplattorna på väggen för att slippa fokusera på stanken av spyorna. Klockan är kvart i tre och just nu lever vi fem i efterdyningarna av en kanonfylla. Skjortan knäpps upp, kroppen sjunker ihop och i ett zombieliknande tillstånd så hjälps vi alla åt att återställa lokalen. Jag är uppe i sjuttiotre kakelplattor när spyan som gott är borta och jag rör mig vidare mot pissoarerna där jag redan på avstånd kan se minst åtta snusprillor.
 

I glaset med dricks ligger några enkronor och en hundring och trängs. Vi är fem personer som ska dela och återigen så räcker extrapengen inte ens till ett paket cigaretter, än mindre till min taxiresa hem. Den återkommande tanken om att gå hem slår mig och ikväll känns den lockande nog för att faktiskt genomföras. När jag har snörat på mig mina kängor och dragit halsduken tätt intill mig så möts vi i en gruppkram och berättar för varandra vilket bra jobb vi gjort ikväll. Jag knölar ner min del av dricksen i fickan och går ut i den kyliga novembernatten. Med ett lugn som sprider sig i kroppen så ser jag vinterns första snöflinga falla och jag dansar med den hela vägen hem.

 

Idag bjuder jag på min första färdigställda text. Den satt långt inne och kom inte ut på papper förrän jag hade matat min spröda kropp med ungefär trettio koppar kaffe och minst lika mycket fniss och skratt med min studiekamrat. Efter mycket stöd (och mer skratt) så vågade jag till slut presentera denna text för min responsgrupp.

 

 

”Skolgården”

När jag tar av mig de sköra plaggen för dagen så byggs en spänning upp. Den är så tydlig att man kan ta på den. Jag känner hur din åtrå äter upp min kropp som nu inte är klädd i mer än ett par trosor i modell spets. Jag tvekar på om jag ska ta av dem eller behålla dem på men mina tankar avbryts av dina vältränade armar som sliter mig ner i gruset. Hela din kropp talar klarspråk och skriker ut sin längtan efter min.

 Du äter upp alla mina tankar och ord. Jag hinner inte ens tala om hur du får mig att känna innan dina läppar trasslat in sig i mina och passionen gör oss båda överrumplade. Är det såhär kärlek känns? Det spelar ingen roll vilken känsla som är vilken för du tänker och känner åt mig nu. Ditt fasta grepp har gått från min höft till min hals och jag känner mig utelämnad, liksom blottad. Du ser hela mig och det finns ingen tid att reflektera över vad som händer. Det som finns är det som är och vi är perfekta.

 Du börjar närma dig lite för nära men jag ryggar inte tillbaka. Varken du eller din kropp skrämmer mig. Även fast det är första gången som våra kroppar möts så välkomnar jag alla impulser. Jag välkomnar hela det som är du. Det verkar som att du tvekar och blir lite nervös samtidigt som du försiktigt tittar åt ett annat håll. Du löser din inre tvist genom att trevande och sakta ta av mina spetstrosor medan jag trasslar in mina fingrar i ditt ruffsiga hår.

 Här finns bara du och jag, fortfarande delvis kvar i känslan av det som var vi. Medans jag långsamt blåser rökringar så följer dina fingrar konturerna kring mitt ansikte. Din fjäderlätta beröring försätter mig i ett drömtillstånd och jag ser fragment av veckorna som passerat. Alla gånger som min blick undvikit din för att mitt hjärta slagit alldeles för snabbt. Alla gånger som jag hört dig komma gåendes i korridoren och plötsligt glömt bort hur man andas. Alla gånger som du stått där, lutad mot skolbyggnaden i solen.

 Jag öppnar mina ögon och vi är fortfarande där. Du och jag med våra fingrar sammanflätade, gömda på skolgården.